Informations- och mediekampanjer

Beskrivning

Informations- och mediekampanjer syftar till att vara hälsofrämjande, öka hjälpbeteende och fungera preventivt för hela befolkningen i att förebygga suicid. Suicidpreventiva kampanjer syftar ofta till att sprida kunskap om psykisk hälsa, att suicidalitet och depression är behandlingsbart, och att man bör prata om dessa problem när de uppstår. Dessa budskap har spridits exempelvis i TV, tidningar, radio, reklamskyltar, broschyrer, hemsidor, med mera, för att skapa en ökad medvetenhet hos befolkningen om problemet. En annan relaterad insats är uppsättning av informationsskyltar med exempelvis telefonnummer till nationella hjälplinjer. Dessa kan sättas upp på suicidtäta platser (klippkanter, parkeringshus, hyresstugor i semesterorter) med förhoppningen om att uppmuntra till hjälpsökande.

Evidens: Måttlig

Evidensen för informations- och mediekampanjer, inklusive informationsskyltar, bedöms vara måttlig. Den måttliga evidensgraden baseras både på genomgången forskningslitteratur fram till 2022.

Slutsats

Totalt 20 originalstudier utvärderade medierelaterade suicidpreventiva insatser. Sammantaget har dessa insatser (mediakampanjer, riktlinjer för medierapportering, informationsskyltar) utvärderats i ett relativt stort antal observationsstudier, oftast med mindre tillförlitliga studiedesigner. De flesta studier har påvisat en positiv effekt, oftast i form av minskade suicidförsökstal (snarare än fullbordade suicid, med undantag för två studier), utan motsvarande antal negativa fynd. Insatserna bedöms därför ha åtminstone måttlig (eventuellt stark) evidens. Multikomponentinsatser, alltså implementering en informations- eller mediekampanj i kombination med ytterligare simultana insatser, tycks producera bäst resultat och är därför särskilt rekommenderat.

Det vetenskapliga underlaget

I korthet - från 2018 till 2022

Den senaste genomsökningen av nytillkommen forskning efter 2018 till 2022 genererade totalt en systematisk översikt innehållande en originalstudie. Kampanjen genomfördes i Montreal (Kanada) och var en arbetsplatsintern insats riktad till poliser som en del av en multikomponentsatsning även innehållande till exempel en telefonstödlinje och utbildning till chefer och fackrepresentanter. Inom polisstyrkan där kampanjen pågick observerades ett statistiskt signifikant och markant lägre genomsnittligt självmordstal per år under 1997–2008 (6,4 per 100 000, efter kampanjen) jämfört med under 1986–1996 (innan kampanjen) då självmordstalet var 30,5 per 100 000 individer i genomsnitt (p = 0,008). Man kunde även se att självmordstalen steg signifikant bland de resterande polisstyrkorna i Quebec (från 26,0 per 100 000 till 29,0 per 100 000). Skillnaden mellan suicidtalen för polisstyrkan i Montreal och resten av Quebec efter interventionen (1997–2008) var signifikant (p < 0,007). Dock kunde inte effekten av själva kampanjen isoleras från de övriga komponenterna i satsningen.

I korthet - fram till 2018

Totalt ingick 3 systematiska översikter, (Kreuze m.fl., 2017; Torok m.fl., 2017; Zalsman m.fl., 2016) och en metaanalys (Pirkis m.fl., 2015) i underlaget vad gäller informations- och mediekampanjer, inklusive informationsskyltar. Majoriteten av suicidpreventiva kampanjer har utvärderats med positiva resultat, och bedöms ha måttlig evidens. Kampanjer som var en del av en större multikomponentsatsning tenderade att producera bättre och mer bestående resultat än kampanjer som implementerats utan parallella insatser enligt en systematisk översikt där 7 enskilda studier undersökte effekter på självmord eller självmordsförsök (Torok m.fl., 2017). Informationsskyltar som syftar till att öka hjälpbeteende (ibland implementerade med parallella insatser) uppsatta vid suicidtäta platser bedömdes också ha måttlig evidens (Pirkis m.fl., 2015), då dessa visat på minskad suicidrisk.

I detalj

I sökningen upp till 2018 identifierades 3 relevanta systematiska översikter, (Kreuze m.fl., 2017; Torok m.fl., 2017; Zalsman m.fl., 2016) och en metaanalys (Pirkis m.fl., 2015). Den senaste genomsökningen av nytillkommen forskning efter 2018 till 2022 genererade totalt en systematisk översikt innehållandes endast en originalstudie. Sammanställningarna och originalstudierna beskrivs nedan i bokstavsordning.

Den systematiska översikten av Kreuze m.fl. (2017) inkluderade en kontrollerad observationsstudie (Ahmadi & Ytterstad, 2007, refererad i Kreuze m.fl., 2017) som utvärderade informationsfilmer innehållande berättelser av personer som överlevt suicidförsök med självbränning som metod (i Iran där metoden är vanlig). Personerna berättade bland annat om de medicinska komplikationerna som suicidförsöket medförde, och alternativa coping strategier. Filmerna visades på bland annat vårdcentraler, kommunhus, videoklubbar och gymnasium. Två städer jämfördes och videofilmerna visades under tre år i interventionsstaden. Jämfört med baseline sågs en 57% icke-signifikant minskning av självbränning i interventionsstaden och en 19% ickesignifikant minskning av suicid över lag. Det skedde även en ickesignifikant minskning på 27% av självbränning i referensstaden men en ökning på 25% av alla typer av suicid. Man kunde se att suicidtalen under de tre åren som interventionen pågick skiljde sig signifikant mellan interventionsstaden (M = 14,3 till 6,2) och referensstaden (M = 14,9 till 10,9).

En metaanalys (Pirkis m.fl., 2015) utvärderade effekterna av interventioner som använt informationsskyltar uppsatta vid suicidtäta platser som uppmuntrar till hjälpsökande (klippkanter, parkeringshus, hyresstugor i semesterorter). I vissa studier kombinerades skyltarna med andra insatser, exempelvis installering av kristelefoner. Skyltarna hade exempelvis telefonnummer till en nationell hjälplinje. Totalt inkluderades sex studier i denna sammanställning. Interventionerna bestod bland annat av att man satte upp informationsskyltar i parkeringshus (med telefonnummer till en nationell hjälplinje), samt satte upp skyltar och kristelefoner på en bro. I tre av studierna kombinerades dessa budskap med andra insatser, exempelvis policys kring ansvarfull medierapportering och gatekeeperutbildningar. En metaanalys av samtliga sex studier visade på icke-signifikanta effekter på suicidrisk (IRR = 0,64; 95% CI: 0,33 till 1,26; Glatt m.fl., 1986, Glatt, 1987; King and Frost, 2005; Lester, 2005; Lockley m.fl., 2014; Stack, 2015; Wong m.fl., 2009). En metaanalys av de tre studier som utvärderats utan simultana komponenter visade inte heller på signifikanta effekter på suicidrisk (IRR = 0,79; 95% CI: 0,27 till 2,27; Glatt m.fl., 1986, Glatt, 1987; King and Frost, 2005; Stack, 2015). Emellertid var effekterna i dessa metaanalyser signifikant positiva när en outlier (Stack, 2015) exkluderades (IRR = 0,49; CI: 0,29 till 0,83; n = 5; respektive IRR = 0,39; CI: 0,19 till 0,80; n = 2). Denna studie ansågs vara en outlier då kristelefonerna som monterades upp motarbetades av en hemsida som uppmuntrade till suicid.

I en annan systematisk översikt av Pirkis m.fl. (2019) granskade författarna suicidpreventiva mediekampanjer där totalt 20 kampanjer fanns beskrivna i fyra publikationer, publicerade 2005–2017. Fyra kampanjer använde självmordstal som utfallsmått, varav tre studier redan har beskrivits på RESPI tidigare (Daigle m.fl., 2006; Matsubayashi, m.fl., 2014; Till m.fl., 2013 under översikten av Torok m.fl., 2017). Mishara & Martin (2012) utvärderade en insats som riktades till 4178 poliser i Montreal, Kanada. Programmet kallades The Together for Life Suicide Prevention Program och innehöll: utbildning till all personal i hur man kan upptäcka tecken på suicidrisk, etablering av telefonstödlinje, utbildning av chefer och fackrepresentanter samt en reklamkampanj för att synliggöra för deltagare hur programmets delar hör ihop (genom intern polistidning, affischer och broschyrer). Innan interventionen mellan 1986 och 1996 var suicidprevalensen i snitt 30,5 per 100 000 per år och efter interventionen mellan 1997 och 2008 var den i snitt 6,4 per 100 000 per år (p = 0,008). Samtidigt steg suicidtalen signifikant bland de resterande polisstyrkorna i Quebec, från 26,0 per 100 000 till 29,0 per 100 000. Skillnaden mellan suicidtalen för polisstyrkan i Montreal och resten av Quebec efter interventionen (1997–2008) var signifikant (p < 0,007). Dock kunde inte effekten av själva kampanjen isoleras från de övriga komponenterna i satsningen.

Den systematiska översikten av Torok m.fl. (2017) sammanställde resultaten från 12 olika suicidpreventiva mediekampanjer (varav tre specifikt riktade till män; Daigle m.fl., 2006; Robinson m.fl., 2013, 2014). Kampanjerna uppmuntrade till hjälpsökande och betonade att depression och suicidalitet går att behandla. Dessa budskap spreds exempelvis i TV, tidningar, radio, reklamskyltar, broschyrer, hemsidor, med mera. Av de sju studier (Daigle m.fl., 2006; Hegerl m.fl., 2006; Ho m.fl., 2011; Matsubayashi, m.fl., 2014; May m.fl., 2005; Székely m.fl., 2013; Till m.fl., 2013) som undersökt beteendemässiga utfall, indikerade fem att suicidtalen eller suicidförsökstalen i de berörda geografiska områdena hade minskat (Hegerl m.fl., 2006; Ho m.fl., 2011; Matsubayashi, m.fl., 2014; May m.fl., 2005; Székely m.fl., 2013). Daigle m.fl. (2006) utvärderade kampanjen Suicide Prevention Weeks som bestod av tre veckor långa mediekampanjer mellan 1999 och 2001 i Quebec (Kanada). Kampanjen riktades främst till män mellan 20 och 40 år. Ingen effekt av kampanjen observerades i tidsserieanalyser, som visade på oförändrade självmordstal bland män under 1999 (B = 1,02; p > 0,05) samt bland både män och kvinnor under samma år (B = 1; p > 0,05) och under 2000 (B = 1,06; p > 0,05). Kampanjen av Hegerl m.fl. (2006) som genomfördes i Tyskland hade inga signifikanta effekter på fullbordade suicid, men ledde till signifikant minskade suicidförsök. Suicidförsök bland personer som gjort minst ett tidigare suicidförsök minskade signifikant med 21,1% det första året (p = 0.008) och 24,6% andra året (p = 0,001). Suicidhandlingar (suicid och suicidförsök som kompositmått) reducerades signifikant i interventionsområdet med 19,4% det första året (p = 0,08) och 24% det andra året (p = 0,004). Suicidförsök minskade signifikant med 18,3% det första året (p = 0,023) och 26,5% det andra året (p < 0,001). Ho m.fl. (2011) genomförde en kampanj (som en del av en större multikomponentinsats) i staden Kaohsiung, Taiwan. Sex månader efter kampanjens lansering 2006 var incidensen av suicidförsök 8,8% bland individer som exponerats för kampanjen, och 16,8% bland icke-exponerade individer (p < 0,001). Samtliga individer i studiepopulationen hade begått minst ett suicidförsök innan studiens början. Suicid uppmättes vara 21,4 per 100 000 år 2005 och 17,8 per 100 000 år 2008 i staden, men denna longitudinella minskning var inte signifikant. Matsubayashi, m.fl. (2014) utvärderade informationskampanj som implementerades i Nagoya (Japan) mellan 2010 och 2012. Kampanjen innehöll material som ämnade att öka medvetenhet kring depression och uppmuntra till hjälpsökande och utvärderades i en pre-post-design. Materialet bestod av broschyrer innehållande plastbandage, tryckt information om depressionssymptom, telefonnummer till personal som kan ge personlig rådgivning och en hemsida innehållande information om tillgängliga rådgivnings- och sjukvårdsresurser. Det fysiska materialet delades ut på tågstationer och stora gator till alla som ville ta emot det. Två månader efter kampanjen observerades en liten signifikant minskning i antalet självmord när man jämförde med månaderna utan kampanjen (IRR = 0,97; 95% CI: 0,96 till 0,99), där effekten bland män kvarstod i fyra månader men effekten bland kvinnor inte observerades. May m.fl. (2005) utvärderade en kampanj i USA. Inga effekter observerades på antalet suicid. Dock minskade antalet suicidförsök signifikant med 21% (p = 0,016). Székely m.fl. (2013) utvärderade en suicidpreventiv multikomponentsatsning (European Alliance Against Depression) i Ungern som omfattade aktiviteter på fyra nivåer; mediakampanjer (flygblad och affischer), utbildning av sjukvårdspersonal, utbildning av gatekeepers, och green cards till patienter på den lokala psykiatrikliniken. Efter lansering av satsningen minskade antalet suicid med 56,1% det första året, 51,4% det andra året, 60,1% det tredje året (p = 0,015; d = 8,30). Kampanjer som var en del av en större multikomponentsatsning tenderade att producera bättre och mer bestående resultat än kampanjer som implementerats självständigt. Till m.fl. (2013) utvärderade effekten av mediekampanjen "Reasons to Love Life" i Styria (Österrike) på användningen av krislinjer och självmordsstal. Kampanjen bestod av reklamtavlor som visade positiva vardagssituationer med ett tillhörande skriftligt budskap: "Det finns många skäl att älska livet. Om du inte hittar ett skäl, ring oss så kan vi prata om det." Kampanjen pågick mellan den 31 mars och den 8 maj 2011. Självmordsstalen under januari och mars 2011 (kontrollperioden) jämfördes med självmordstalen under april och juni 2011 (interventionsperioden) i interventionsregionen Graz och kontrollregionen Linz (där kampanjen inte implementerades). Antalet självmord i interventionsregionen ökade från 52 under kontrollperioden till 69 under interventionsperioden (motsvarande en ökning på 32,6%). I kontrollregionen ökade antalet självmord från 67 under kontrollperioden till 68 under interventionsperioden (motsvarande en ökning på 1,4%). Jämfört med kontrollregionen var ökningen av självmord i interventionsregionen inte signifikant (p = 0,28). Endast en av tre självständiga kampanjerna (Daigle m.fl., 2006; Till m.fl., 2013; Matsubayashi, m.fl., 2014) visade på positiva resultat (IRR = 0,97; CI: 0,96 till 0,99; Matsubayashi, m.fl., 2014).

Sammanfattningsvis visade den systematiska översikten (Torok m.fl., 2017) att 7 studier undersökte suicid eller suicidförsök, varav 5 kunde visa på en positiv effekt. Av dessa var fyra multikomponentkampanjer, och resterande 3 hade en komponent. Av de studier som undersökte självmord (n=6), visade 2 signifikant minskning och 4 visade ingen signifikant effekt. Av de studier som undersökte självmordsförsök (n=4) visade 3 på minskning och en studie visade ingen effekt. Av de tre mediekampanjerna som innehöll en komponent var det bara en som visade på signifikant positiv effekt på antingen självmord eller självmordsförsök. De resterande två uppvisade inga signifikanta resultat, dock visade en på en viss negativ effekt, att självmord ökade, men att denna ökning inte var signifikant. De 5 multikomponentkampanjerna visade samtliga positiv signifikant effekt på antingen självmord eller självmordsförsök.

Evidens kring effekter av mediakampanjer har även sammanfattats i en systematisk översikt av Zalsman m.fl. (2016) och Mann m.fl. (2005). Zalsman m.fl. (2016) rapporterade resultat från ekologiska studier av kampanjer som syftade till att öka medvetenhet kring psykisk ohälsa, vilka ledde till ett stigande antal samtal till telefonbaserade hjälplinjer (Jenner m.fl., 2010; Oliver m.fl., 2008, refererade i Zalsman m.fl., 2016). Dock observerades ingen signifikant minskning av suicid. En mediekampanj riktade till homosexuella män visade på reducerade suicidtankar och suicidplaner (Wang m.fl., 2013, refererad i Zalsman m.fl., 2016).