Hoppa till huvudinnehåll

Hjälp- och stödinsatser

Beskrivning

Hjälp- och stödinsatser för suicidala personer finns i Sverige såväl som i andra länder. Självmordslinjen är ett exempel på en telefonstödlinje i Sverige. Under år 2021 besvarade volontärerna på Självmordslinjen cirka 79 000 samtal, och stödlinjen har sedan år 2020 öppet dygnet runt under alla årets alla dagar. Olika stödinsatser kan ha olika målgrupper. Många är öppna för alla men andra kan kräva remiss. Syftet är att den suicidala, eller på annat vis bekymrade, personen ska känna sig hörd, få berätta om sina problem, och att uppmuntra denna till konstruktiva lösningar på problemen och till att fortsätta leva. Eftersom många suicidala personer undviker att söka formell hjälp, kan detta vara den enda möjligheten för vissa att tala med någon om sina problem.

Evidens: Svag

I litteraturöversikten identifierades endast ett mindre ett antal studier (totalt två) som gjorts för att utvärdera telefonstödlinjers effekt på suicidala beteenden, men utvärderingarna är ofta av lägre kvalitet och resultaten är blandade. Den eventuella effekten av stödlinjer är även i de flesta studier svår att isolera från andra parallella insatser. Denna typ av insats bedöms därför ha svagt underlag. Inga studier om övriga hjälp- och stödinsatser har utvärderats på utfallen självmordsförsök eller fullbordade självmord. Anledningen till att det är så få studier om telefonlinjer kan bero på svårigheten att utvärdera effekten eftersom det inte finns någon möjlighet till uppföljning då insatsen till en stor del bygger på att användarna ringer anonymt. Detsamma gäller deltagandet i samtalsgrupper eller onlineforum som är mer löst konstruerade. Det är därför möjligt att sådana insatser är effektiva utan att det finns evidensunderlag för det. Att döma av den stora mängden personer som ringer in till hjälp- och stödlinjer i Sverige ses det som en viktig förutsättning att dessa hjälporganisationer fortsätter med sitt arbete.

Exempel på åtgärder

  • Stödja befintliga hjälp- och stödlinjer som t.ex. MINDs Självmordslinje, Jourhavande medmänniska, telefonjouren från Suicidprevention och efterlevandestöd (SPES).

Slutsats

Ett mindre antal studier (totalt två) har gjorts för att utvärdera stödlinjers effekt på suicidala beteenden. Utvärderingarna var av lägre kvalitet och resultaten är blandade. Den eventuella effekten av stödlinjer är även i de flesta studier svår att isolera från andra parallella insatser. Denna typ av insats bedöms därför ha svagt underlag. Inga studier om peer support groups hade utvärderats på utfallen självmordsförsök eller fullbordade självmord och bedöms därmed inte ha evidens. Det bör dock tilläggas att det kan vara mycket svårt att utvärdera effekten av telefonlinjer dit användare ringer anonymt, eftersom det inte finns någon möjlighet till uppföljning. Det är därför möjligt att sådana insatser är effektiva utan att det finns evidensunderlag för det (Assing Hvidt m.fl., 2016).

Det vetenskapliga underlaget 

I korthet

Hjälp- eller stödinsatser för suicidala personer i form av telefonlinjer, samtalsgrupper eller onlineforum finns både i Sverige och i andra länder. Olika insatser kan dock ha olika målgrupper. Olika stödinsatser kan ha olika målgrupper. Många är öppna för alla men andra kan kräva remiss. 

Evidens kring effekten av telefonstödlinjer har dokumenterats av Zalsman m.fl. (2016) men bedömdes vara svag eller eventuellt måttlig. I den aktuella sökningen identifierades ytterligare två relevanta systematiska översikter, som totalt inkluderade två originalstudier. Utöver studier som utvärderat telefonstödlinjer identifierades också 10 studier om ”peer support groups” där både ledare och deltagare har personlig erfarenhet av självmord.

Två studier utvärderade telefonlinjer som kombinerades med andra parallella insatser. I den ena studien riktades telefonlinjen till poliser i Kanada, och utvärderades med positiva resultat, dock i en icke-kontrollerad design. I den andra studien utvärderades en telefonlinje riktad till äldre personer med remiss, och kombinerades med andra insatser. Insatsen utvärderades i en mindre kontrollerad pre-post-design men visade inte på några suicidpreventiva effekter. Sammantaget bedöms hjälp- och stödlinjer ha svag evidens, eftersom studierna är motsägande och av låg kvalitet. Det bör dock tilläggas att det kan vara mycket svårt att utvärdera effekten av telefonlinjer dit användare ringer anonymt, eftersom det inte finns någon möjlighet till uppföljning. Det är därför möjligt att sådana insatser är effektiva utan att det finns evidensunderlag för det. Inga studier om peer support groups hade utvärderats på utfallen självmordsförsök eller fullbordade självmord och bedöms därmed inte ha evidens.

I detalj

Hjälp- eller stödinsatser för suicidala personer i form av telefonlinjer, samtalsgrupper eller onlineforum finns i både Sverige och i andra länder. Syftet är att den suicidala, eller på annat vis bekymrade, personen ska känna sig hörd, få berätta om sina problem, och att uppmuntra denna till konstruktiva lösningar till problem och till att fortsätta leva. Eftersom många suicidala personer undviker att söka formell hjälp, kan detta vara den enda möjligheten för vissa att tala med någon om sina problem. Olika stödinsatser kan ha olika målgrupper. Många är öppna för alla men andra kan kräva remiss.

Insatsens vetenskapliga underlag​

Evidens kring effekten av telefonhjälplinjer har dokumenterats av Zalsman m.fl. (2016) och Mann m.fl. (2005). Underlaget bedömdes då vara otillräcklig för att kunna uttala sig om insatsens effektivitet på suicidutfall.

I litteratursökningen VT2018 (januari 2015 – mars 2018) identifierades ytterligare två systematiska sammanställningar innehållande två originalstudier som utvärderat telefonstödlinjer. I litteratursökningen VT2021 (april 2018 – mars 2021) identifierades ytterligare en sammanställning, som omfattade 10 publikationer och som syftade till att utvärdera effekten av peer support groups; alltså stödgrupper där både ledare och deltagare har personlig erfarenhet av självmordsproblematik och stödjer varandra. Sammanställningarna listas nedan i bokstavsordning.

Nelson m.fl. (2017) inkluderade en originalstudie (Mishara & Martin, 2012) i sin översikt, som var en multikomponentstudie där effekten av telefonlinjen inte kunde isoleras (The Together for Life Suicide Prevention Program). Interventionen, som utfördes i Kanada, syftade till att reducera suicidala beteenden bland poliser, genom följande strategier: etablering av en telefonstödlinje (som besvarades av andra poliser; anledningarna till kontakt varierade men kunde exempelvis bero på traumatiserande upplevelser inom tjänsten), utbildning för all personal i hur man identifierar suicidrisk, utbildning av chefer och fackrepresentanter samt en reklamkampanj för att synliggöra för deltagare hur programmets delar hör ihop. Interventionen utvärderades bland 4178 poliser. Innan interventionen var suicidtalet i populationen 30,5 fall per 100 000 individer, vilket reducerades till 6,4 efter interventionen (p = .008). Ingen kontrollgrupp användes i studien.

Okolie m.fl. (2017) inkluderade en originalstudie (Fiske och Arbore, 2000) som undersökte en stödlinjes effektivitet, specifikt riktade till äldre personer. Denna var dock en allmän stödlinje (The Friendship Line), och insatsen utvärderades inte isolerat från andra parallella insatser. Stödlinjen var öppen dygnet runt i USA, dit äldre personer kunde ringa för att få känslomässigt stöd, krisstöd, och remiss till andra insatser. Interventionen kombinerades med en annan insats (The Geriatric Outreach program), där telefonsamtal och hembesök bokades i förväg, och erbjöd stödsamtal till personer med suicidrisk. Dubbelinsatsen utvärderades i en mindre kontrollerad pre-post-design men visade inte på någon reducering av suicidförsök.

Schlichthorst, Ozols, Reifels, & Morgan (2020) sammanställde vetenskapliga artiklar och grålitteratur som utvärderat så kallade peer support program för självmordsprevention. För att ett program skulle räknas som ett peer support program skulle både ledaren och deltagarna ha personlig erfarenhet av självmord. Programmet fick inte vara en del i en multikomponentsatsning, ha kliniskt utbildade ledare eller vända sig till gatekeepers eller efterlevare. Vidare behövde programmet syfta till att minska självmordsrisk, och inte psykisk ohälsa generellt. Totalt 7 program beskrivna i 10 publikationer identifierades (Beyond Blue, u.å.; Roses in the Ocean, u.å.; Edwards, 2018; Eichenberg, Otte, & Fischer, 2006; Kral, 2006; Davidow, 2018; Niederkrotenthaler, Gould, Sonneck, Stack, & Till, 2016; Pfeiffer m.fl., 2019; Salvatore, 2010; Tse, Bagley, & Hoi-Wah, 2018). Majoriteten av programmen genomfördes i form av gruppträffar och/eller individuella träffar i olika kontexter (slutenvård, öppenvård eller lokala organisationer). Två publikationer beskrev onlineforum. Tre av de sju programmen hade utvärderats, dock inte gällande självmordsförsök eller fullbordade självmord.