Anhöriga och andra närstående​

Beskrivning: 

Att förlora en anhörig genom suicid är ett svårt trauma och en risk för allvarlig psykisk ohälsa och suicidhandlingar hos de drabbade efterlevande (Larsson Omerov, 2014). Stödet till anhöriga som förlorat någon till suicid brister oftast och deras eventuella behov av vård tillgodoses inte alltid. I de nya vårdavtalen för den psykiatriska vården och i de regionala riktlinjerna för vård av suicidnära patienter ingår dock att stöd och hjälp ska ges till de närstående, men sorg och livskriser kan inte räknas som sjukdomstillstånd att behandla inom vården. Därför behövs även andra insatser.

De flesta beskeden om att en anhörig tagit sitt liv ges vid ett hembesök av polisen. Därefter lämnas oftast de anhöriga ensamma trots att de befinner sig i svår chock och förvirring och har svårt att veta vad de ska ta sig till. Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd (SPES) fyller en viktig funktion när det gäller att ge stöd till de drabbade när den första chocken klingat av. Men i glappet mellan att de anhöriga fått beskedet till dess de fått handlingskraft nog att vända sig till hälso- och sjukvården eller till annat stöd (som t.ex. SPES eller liknande organisation) behöver de hjälp med att hantera den eventuella akuta krisen som uppstår initialt. Vidare är det inte bara familj och släktingar som drabbas av ett suicid. Även andra närstående som till exempel vänner, skol- och arbetskamrater påverkas och kan behöva stöd och hjälp. Det gäller inte minst yngre personer med tanke på att suicidala beteenden oftare “smittar av sig” hos unga via sociala mekanismer”.

Det vetenskapliga underlaget för insatser riktade till anhöriga eller närstående är begränsat. Flera studier har förvisso identifierat diverse riskfaktorer som karaktäriserar denna samhällsgrupp. Däremot har endast en studie effektutvärderat en insats till denna målgrupp med relevanta suicidrelaterade beteenden som utfallsmått har identifierats i litteraturen, och studien är dessutom av relativt svag design (Gehrmann m.fl., 2020, refererad i Hou m.fl., 2022). I studien deltog 545 efterlevande individer som antingen behandlades enligt standardrutinerna eller fick en välkoordinerad och snabbt insatt åtgärd efter förlusten. Studien visade att insatsen hade en relativt stor preventiv effekt för individer som förlorat en anhörig i suiciden nyligen (Cohen’s d = 0,53; p = 0,01; jämfört med kontrollgruppen), men ingen signifikant effekt observerades i gruppen som förlorat den anhörige för mer än 12 månader sedan. Studien ger visst stöd till att snabbt insatta stödresurser kan skydda efterlevande individer från suicidtankar och möjligtvis självmordsförsök (Gehrmann m.fl., 2020), även om studien inte rapporterade effekterna separat för dessa två utfallsmått. Den sistnämnda begränsningen gör det svårt att säga vilken aspekt av suicidalitet som förbättrades efter insatsen.

Trots avsaknaden av robusta vetenskapliga studier bedöms aktiviteter för att stödja denna grupp vara en förutsättning för suicidpreventivt arbete utifrån det stora behovet (se exempelvis WHO:s riktlinjer för att starta stödgrupper för efterlevande, 2011s WHO:s riktlinjer för att starta stödgrupper för efterlevande, 2011). Det är också motiverat ur ett rent etiskt perspektiv. Nedanstående förlag har tagits fram i samarbete med SPES.