Hjälp- och stödlinjer
FÖRDJUPNING NIVÅ 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Hjälp- och stödlinjer


 

Telefonbaserade hjälp- eller stödlinjer för suicidala personer har tagits fram såväl i Sverige som i andra länder, exempelvis Nationella stödlinjen, Självmordslinjen, med flera. Syftet är att den suicidala, eller på annat vis bekymrade, personen ska känna sig hörd, få berätta om sina problem, och att uppmuntra denna till konstruktiva lösningar till problem och att fortsätta leva. Eftersom många suicidala personer undviker att söka formell hjälp, kan detta vara den enda möjligheten för vissa att tala med någon om sina problem. Olika stödlinjer kan dock ha olika målgrupper. Vissa kräver exempelvis bokning i förväg eller remiss från läkare. Vissa linjer tar heller inte emot samtal, utan ringer istället upp klienter regelbundet för att erbjuda socialt stöd och information.

Insatsens vetenskapliga underlag​

Evidens kring effekten av hjälplinjer har dokumenterats av Zalsman m.fl. (2016) och Mann m.fl. (2005). Underlaget bedömdes då vara otillräcklig för att kunna uttala sig om insatsens effektivitet på suicidutfall.

Den aktuella litteratursökningen identifierade ytterligare två systematiska sammanställningar innehållande två originalstudier. Sammanställningarna listas nedan i bokstavsordning.

Nelson m.fl. (2017) inkluderade en originalstudie (Mishara & Martin, 2012) i sin översikt, som var en multikomponentstudie där effekten av telefonlinjen inte kunde isoleras (The Together for Life Suicide Prevention Program). Interventionen, som utfördes i Kanada, syftade till att reducera suicidala beteenden bland poliser, genom följande strategier: etablering av en telefonstödlinje (som besvarades av andra poliser; anledningarna till kontakt varierade men kunde exempelvis bero på traumatiserande upplevelser inom tjänsten), utbildning för all personal i hur man identifierar suicidrisk, utbildning av chefer och fackrepresentanter samt en reklamkampanj för att synliggöra för deltagare hur programmets delar hör ihop. Interventionen utvärderades bland 4178 poliser. Innan interventionen var suicidtalet i populationen 30,5 fall per 100 000 individer, vilket reducerades till 6,4 efter interventionen (p = .008). Ingen kontrollgrupp användes i studien.

Okolie m.fl. (2017) inkluderade en originalstudie (Fiske och Arbore, 2000) som undersökte en stödlinjes effektivitet, specifikt riktade till äldre personer. Denna var dock en allmän stödlinje (The Friendship Line), och insatsen utvärderades inte isolerat från andra parallella insatser. Stödlinjen var öppen dygnet runt i USA, dit äldre personer kunde ringa för att få känslomässigt stöd, krisstöd, och remiss till andra insatser. Interventionen kombinerades med en annan insats (The Geriatric Outreach program), där telefonsamtal och hembesök bokades i förväg, och erbjöd stödsamtal till personer med suicidrisk. Dubbelinsatsen utvärderades i en mindre kontrollerad pre-post-design men visade inte på någon reducering av suicidförsök.

Fördjupning Nivå 2
Hjälp- och stödlinjer

Slutsats

Ett mindre antal studier (totalt två) har gjorts för att utvärdera stödlinjers effekt på suicidala beteenden. Utvärderingarna var av lägre kvalitet och resultaten är blandade. Den eventuella effekten av stödlinjer är även i de flesta studier svår att isolera från andra parallella insatser. Denna typ av insats bedöms därför ha svagt underlag. Det bör dock tilläggas att det kan vara mycket svårt att utvärdera effekten av telefonlinjer dit användare ringer anonymt, eftersom det inte finns någon möjlighet till uppföljning. Det är därför möjligt att sådana insatser är effektiva utan att det finns evidensunderlag för det (Assing Hvidt m.fl., 2016).