Rapportering och informationskampanjer i media
FÖRDJUPNING NIVÅ 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Rapportering och informationskampanjer i media


 

Media kan spela en viktig roll i det suicidpreventiva arbetet. Dels kan media användas för att driva igenom hälsofrämjande medie-kampanjer i syfte att förebygga suicid, men medias rapportering av suicidrelaterade händelser kan också få negativa konsekvenser om den sker på fel sätt.

Att implementera hälsofrämjande mediekampanjer samt förbättra riktlinjerna för hur suicidrelaterade dödsfall ska rapporteras, kan alltså vara två olika sätt att förebygga suicid.  Exempelvis har man funnit att medias rapportering kan inspirera sårbara individer till självdestruktiva beteenden när suicid beskrivs sensationellt, eller när suicidmetoden beskrivs i detalj så att den enkelt kan imiteras (”copy-cat suicides”) (Sisask & Värnik, 2012, refererad i Zalsman m.fl., 2016). Världshälsoorganisationen, WHO, har sedermera publicerat internationella riktlinjer för massmedia, om vad rapportering av suicidrelaterade händelser bör innehålla (WHO, 2017). Vidare har ett antal suicidpreventiva eller psykiskt hälsofrämjande mediakampanjer genomförts och utvärderats vetenskapligt. Dessa kampanjer syftar till att sprida budskap om att suicidalitet och depression är behandlingsbart samt att främja hjälpsökande. Budskapen har spridits exempelvis i TV, tidningar, radio, reklamskyltar, broschyrer, hemsidor, med mera, för att skapa en ökad medvetenhet om problemet hos befolkningen.

Insatsens vetenskapliga underlag

Evidens kring effekten av mediakampanjer har också dokumenterats av Zalsman m.fl. (2016) och Mann m.fl. (2005). Zalsman m.fl. (2016) rapporterade resultat från tre ekologiska studier av kampanjer som syftade till att öka medvetenhet kring psykisk ohälsa, vilka ledde till ett stigande antal samtal till telefonbaserade hjälplinjer (Till m.fl., 2013; Jenner m.fl., 2010; Oliver m.fl., 2008, refererade i Zalsman m.fl., 2016). Dock observerades ingen signifikant minskning av suicid. En fjärde mediekampanj riktade till homosexuella män visade på reducerade suicidtankar och suicidplaner (Wang m.fl., 2013, refererad i Zalsman m.fl., 2016). En femte kampanj utförd i Japan visade på minskade suicidtal vid en korttidsuppföljning (Matsubayashi m.fl., 2014, refererad i Zalsman m.fl., 2016).

Den aktuella litteratursökningen identifierade ytterligare fyra systematiska sammanställningar innehållande 18 originalstudier, samt en enskild originalstudie. Sammanställningarna och den enskilda studien listas nedan i bokstavsordning.

Barker m.fl. (2017) inkluderade en originalstudie (Etzersdorfer & Sonneck, 1998, refererad i Barker m.fl., 2017) som undersökte medierapporteringens effekt på järnvägssuicid i Österrike (Wien) 1987. I studien användes en populationsbaserad pre-post-design. Implementering av riktlinjer för nyhetstidningar ledde till en 84,2-procentig minskning av suicid i Wiens tunnelbana (från 19 till högst 5 suicid efter att kampanjen varit aktiv i ett halvår).

Collings m.fl. (2018) genomförde en klusterrandomiserad studie som utvärderade en multikomponentinsats (MISP-NZ) i Nya Zealand. Åtta av landets hälsodistrikt matchades in i fyra jämförbara par och randomiserades till att antingen få interventionen eller att fortsätta sedvanliga procedurer (kontroll). Innan interventionens implementering gjordes en utvärdering av de fyra interventionsregionernas redan pågående aktiviteter och om det fanns speciella behov eller brister i nuvarande relationer, tjänster eller samarbeten mellan olika aktörer. Utefter detta anpassades interventionens komponenter. Interventionen pågick i 25 månader, från och med 1 juni 2010 till 30 juni 2012, och bestod av fyra övergripande komponenter. Den första avsåg utbildning av relevanta yrkesgrupper (primärvårds-personal, gatekeepers inom lokala och ideella organisationer som arbetar med psykisk ohälsa) enligt Question, Persuade, Refer (QPR), som är en internetbaserad utbildningsmodul med målet att lära ut tecken på riskfaktorer för suicid och hur man kan uppmuntra suicidala personer till hjälpsökande. Deltagandet beräknades till 47% bland primärvårdspersonal och 45% inom övriga organisationer. Den andra komponenten bestod av workshops om psykisk ohälsa som anpassades till den lokala kontexten, med de genomgående huvudtemana; generellt om suicidprevention, medvetandehöjande om psykisk ohälsa, alkohol- och drogproblematik, ångest samt stress och självskadebeteende. Dessa workshops anordnades av olika aktörer bland annat inom primärvården, ideella organisationer, fängelser, Maori-ledda organisationer (Nya Zealands urbefolkning), kyrkor och familjestödsgrupper. Målet med anordnandet av workshops uppfylldes till 34% av de involverade organisationerna. Det hölls som del av den tredje komponenten suicidpreventiva insatser i anslutning till lokala sociala aktiviteter i interventionsområdena, med syftet att nå ut till befolkningen med information om tillgängliga resurser. Det ingick även att bedriva workshops för yrkesgrupper inom massmedia i ansvarsfull suicidrapportering, samt att ge dessa stöd i att sprida psykoedukativ information om depression och suicidprevention till allmänheten. Genom massmedia gjordes det även reklam för de workshops och lokala aktiviteter som ingick i satsningen samt att uppmärksamma om tillgängliga hjälpresurser. Den sista komponenten var distribution av tryckt material såsom affischer och broschyrer som använts i tidigare suicidpreventiva insatser. Det utarbetades dock även nya insatser för identifierade riskgrupper, där ett exempel var små kort som uppmuntrade män till att söka hjälp (med hjälp av medföljande kontaktinformation) för antingen sig själv eller en manlig vän. Mätningar av avsiktligt självskadebeteende (suicidförsök/icke-suicidalt självskadebeteende) samt suicid för respektive region gjordes för en 6-månadersperiod innan interventionens implementering och jämfördes med mätningar efter interventionen inom regionerna samt med kontrollregionerna. Självskada bedömdes utefter besök till sjukhuset som krävde inskrivning och behandling i åtminstone 48 timmar. Statistik över fullbordade suicid utgick ifrån obduktionsdata. Inga signifikanta effekter av interventionen kunde observeras vad gällde avsiktligt självskadebeteende eller suicid (som kompositmått, RR = 1.07, 95% CI: 0.82, 1.38). Studieförfattarna uttryckte i sin diskussion att engagemanget för de workshops som handlade om riktlinjer för rapportering av suicid inte fick förväntat genomslag bland aktörer inom massmedia. Involveringen i suicidpreventiva aktiviteter bland primärvårdspersonal bedömdes vara låg och den mest utmanande aspekten av implementeringen.

Kreuze m.fl. (2017) inkluderade en kontrollerad observationsstudie (Ahmadi & Ytterstad, 2007, refererad i Kreuze m.fl., 2017) som utvärderade videofilmer innehållande berättelser av personer som överlevt suicidförsök med självbränning som metod (i Iran där metoden är vanlig). Personerna berättade bland annat om de medicinska komplikationerna som suicidförsöket medförde, och alternativa copingstrategier. Filmerna visades på bland annat vårdcentraler, kommunhus, videoklubbar och gymnasium. Två städer jämfördes och videofilmerna visades under tre år i interventions-staden. Jämfört med baseline sågs en 57% icke-signifikant minskning av självbränning i interventionstaden och en 19% ickesignifikant minskning av suicid över lag. Det skedde även en ickesignifikant minskning på 27% av självbränning i referensstaden men en ökning på 25% av alla typer av suicid. Man kunde se att suicidtalen under de tre åren som interventionen pågick skiljde sig signifikant mellan interventionsstaden (M = 14.3 till 6.2) och referensstaden (M = 14.9 till 10.9).

En meta-analys (Pirkis m.fl., 2015) utvärderade effekter av interventioner som uppmuntrar till hjälpsökande, dock inte bara genom massmedia. Totalt sex studier inkluderades i denna sammanställning. Interventionerna bestod bland annat av att man satte upp informationsskyltar i parkeringshus (med telefonnummer till en nationell hjälplinje), samt satte upp skyltar och kristelefoner på en bro. I tre av studierna kombinerades dessa budskap med andra insatser, exempelvis policys kring ansvarfull medierapportering och gatekeeperutbildningar. En meta-analys av samtliga sex studier visade på icke-signifikanta effekter (IRR = 0.64, 95% CI: 0.33–1.26; Glatt, 1986, Glatt m.fl., 1987; King and Frost, 2005; Lester, 2005; Lockley m.fl., 2014; Stack, 2015; Wong m.fl., 2009). En meta-analys av de tre studier som utvärderats utan simultana komponenter visade inte heller på signifikanta effekter (IRR = 0.79, 95% CI: 0.27–2.27; Glatt, 1986, Glatt m.fl., 1987; King and Frost, 2005; Stack, 2015). Emellertid var effekterna i dessa meta-analyser signifikant positiva när en outlier (Stack, 2015) exkluderades (IRR = 0.49, CI: 0.29–0.83, n = 5; respektive IRR = 0.39, CI: 0.19–0.80, n = 2). Denna studie ansågs vara en outlier då kristelefonerna som monterades upp motarbetades av en hemsida som uppmuntrade till suicid.

Torok m.fl. (2017) sammanställde resultaten från 12 olika suicidpreventiva mediakampanjer (varav tre specifikt riktade till män; Daigle m.fl., 2006; Robinson m.fl., 2013, 2014). Kampanjerna uppmuntrade till hjälpsökande och betonade att depression och suicidalitet går att behandla. Dessa budskap spreds exempelvis i TV, tidningar, radio, reklamskyltar, broschyrer, hemsidor, med mera. Av de sju studier (Daigle m.fl., 2006; Hegerl m.fl., 2006; Ho m.fl., 2011; Matsubayashi m.fl., 2014; May m.fl., 2005; Székely m.fl., 2013; Till m.fl., 2013) som undersökt beteendemässiga utfall, indikerade fem att suicidtalen eller suicidförsökstalen i de berörda geografiska områdena hade minskat (Hegerl m.fl., 2006; Ho m.fl., 2011; Matsubayashi, m.fl., 2014; May m.fl., 2005; Székely m.fl., 2013). Kampanjen av Hegerl m.fl. (2006) som genomfördes i Tyskland hade inga signifikanta effekter på fullbordade suicid, men ledde till signifikant minskade suicidförsök. Suicidförsök bland personer som gjort minst ett tidigare suicidförsök minskade signifikant med 21,1% det första året (p = 0.008) och 24,6% andra året (p = 0.001). Suicidhandlingar (suicid och suicidförsök som kompositmått) reducerades signifikant i interventionsområdet med 19,4% det första året (p = .08) och 24% det andra året (p = 0.004). Suicidförsök minskade signifikant med 18,3% det första året (p = 0.023) och 26,5% det andra året (p < 0.001). Ho m.fl. (2011) genomförde en kampanj (som en del av en större multikomponentinsats) i staden Kaohsiung, Taiwan. Sex månader efter kampanjens lansering 2006 var incidensen av suicidförsök 8,8% bland individer som exponerats för kampanjen, och 16,8% bland icke-exponerade individer (p < 0.001). Samtliga individer i studiepopulationen hade begått minst ett suicidförsök innan studiens början. Suicid uppmättes vara 21.,4 per 100 000 år 2005 och 17,8 per 100 000 år 2008 i staden, men denna longitudinella minskning var inte signifikant. En kampanj i Japan observerades minska antalet suicid efter två månader, i synnerhet bland män (IRR = 0.97, 95% CI: 0.96–0.99, Matsubayashi, m.fl., 2014). Kampanjen innehöll material som ämnade att öka medvetenhet kring depression och uppmuntra till hjälpsökande och utvärderades i en pre-post-design. May m.fl., (2005) utvärderade en kampanj i USA. Inga effekter observerades på antalet suicid. Dock minskade antalet suicidförsök signifikant med 21% (p = 0.016). Székely m.fl., (2013) utvärderade en suicidpreventiv multikomponentsatsning (European Alliance Against Depression) i Ungern som omfattade aktiviteter på fyra nivåer; mediakampanjer (flygblad och affischer), utbildning av sjukvårdspersonal, utbildning av gatekeepers, och green cards till patienter på den lokala psykiatrikliniken. Efter lansering av satsningen minskade antalet suicid med 56,1% det första året, 51,4% det andra året, 60,1% det tredje året (p = 0.015; d = 8.30). Kampanjer som var en del av en större multikomponentsatsning tenderade att producera bättre och mer bestående resultat än kampanjer som implementerats självständigt. Endast en av tre självständiga kampanjerna (Daigle m.fl., 2006; Till m.fl., 2013; Matsubayashi m.fl., 2014) visade på positiva resultat (IRR = 0.97, CI: 0.96–0.99; Matsubayashi m.fl., 2014). Ingen sådan studie har dock utförts i Sverige, och de tre utvärderingarna kring kampanjer riktade till män är otillräckliga för att kunna dra några slutsatser kring dess effekter på suicidala beteenden. Den ena studien visade på icke-signifikanta resultat (Daigle m.fl., 2006), och de övriga två studerade inte suicidala beteenden som utfall (Robinson m.fl., 2013, 2014).

Fördjupning Nivå 2
Rapportering och informationskampanjer i media | Slutsats

Slutsats

Totalt 19 originalstudier utvärderade medierelaterade suicidpreventiva insatser (Ahmadi & Ytterstad, 2007; Collings m.fl., 2018; Daigle m.fl., 2006; Etzersdorfer & Sonneck, 1998; Glatt, 1986 och Glatt m.fl., 1987; Hegerl m.fl., 2006; Ho m.fl., 2011; King and Frost, 2005; Lester, 2005; Lockley m.fl., 2014; Matsubayashi m.fl., 2014; May m.fl., 2005; Robinson m.fl., 2013, 2014; Stack, 2015; Székely m.fl., 2013; Till m.fl., 2013; Wong m.fl., 2009). Sammantaget har dessa insatser (mediakampanjer, riktlinjer för medierapportering, informationsskyltar) utvärderats i ett relativt stort antal observationsstudier, dock oftast i mindre tillförlitliga studiedesigner. De flesta studier har påvisat en effekt, oftast i form av minskade suicidförsökstal (snarare än fullbordade suicid, med undantag för två studier), utan motsvarande antal negativa fynd. Insatserna bedöms därför ha åtminstone måttlig (eventuellt stark) evidens.

Majoriteten av suicidpreventiva mediekampanjer har utvärderats med positiva resultat, och bedöms ha måttlig evidens. Multikomponentinsatser tycks producera bäst resultat och är därför särskilt rekommenderat.

Vidare har en studie (Ahmadi & Ytterstad, 2007) utvärderat effekterna av videofilmer som skildrar överlevares historier om sina suicidförsök med självbränning som metod. Eftersom interventionen stödjs av endast en studie, som är av suboptimal kvalitet (kvasiexperimentell design), bedöms den ha måttlig (mycket begränsad) evidens/underlag, och kan inte rekommenderas innan ytterligare utvärderingar gjorts.

En meta-analys (Pirkis m.fl., 2015) utvärderade effekterna av skyltar uppsatta vid suicidtäta platser som uppmuntrar till hjälpsökande (klippkanter, parkeringshus, hyresstugor i semesterorter). Skyltarna innehöll exempelvis telefonnummer till en nationell hjälplinje. I vissa studier kombinerades skyltarna med andra insatser, exempelvis installering av kristelefoner och riktlinjer för medierapportering. Analyserna visade på signifikanta effekter endast när en outlier exkluderades (interventionen ansågs vara motarbetad av en hemsida som uppmuntrade till suicid). Insatsen bedöms därför ha måttlig evidens.

Riktlinjer kring medierapportering som isolerad insats utvärderades i en studie (Etzersdorfer & Sonneck, 1998) av sämre kvalitet, dock med stora effekter, och bedöms ha måttlig evidens.