Utbildning av sjukvårdspersonal
FÖRDJUPNING NIVÅ 2

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Utbildning av sjukvårdspersonal


 

Utbildning av primärvårdspersonal kan förebygga suicid, enligt forskning dokumenterad i Zalsman m.fl. (2016). Utbildning som fokuserar på ökad identifiering av depression inom primärvården var en av de mest effektiva interventionerna vad gäller minskning av suicid, anser författarna. Sedan 2005 har ekologiska studier i Sverige, Ungern och Slovenien visat att utbildningsprogram för primärvårdspersonal signifikant ökar användningen av antidepressiva mediciner och minskar suicidtalen. I en av dessa studier kunde man dock inte isolera effekten av själva utbildningen från andra delar av insatsen (telefonkonsultation med lokala psykiatriker, öppning av ny depressionsklinik, tillgång till billigare antidepressiva läke-medel). Länken mellan utbildningsinsatser och minskade suicid har spekulerats bero på att fler patienter får antidepressiv behandling genom mer träffsäkra diagnoser, men detta samband behöver bekräftas genom högkvalitativa studier.  Inga nya randomiserade kontrollerade studier som har publicerats sedan 2005 har noterats av Zalsman m.fl. (2016), men den systematiska sammanställningen av Mann m.fl. (2005) visar på konsekvent stöd för denna typ av insats.

Insatsens vetenskapliga underlag

Den aktuella litteratursökningen identifierade ytterligare fem systematiska sammanställningar innehållande 15 originalstudier, samt en enskild originalstudie. Sammanställningarna och den enskilda studien listas nedan i bokstavsordning.

Bennett m.fl. (2015) inkluderade i sin systematiska sammanställning av översiktsartiklar en sammanställning om utbildning av primärvårdspersonal. Den inkluderade publikationen var Mann m.fl. (2005) som nämnts ovan, och som skänker stöd åt interventionen baserat på en randomiserad kontrollerad studie (Asarnow m.fl., 2005, refererad i Mann m.fl., 2005, refererad i Bennett m.fl., 2015). Interventionen bestod i att kliniker (n = 211) verksamma hos olika typer av vårdgivare fick (1) ett expertteam tillsatt på sin enhet som implementerade interventionen, (2) care managers som assisterade i att utvärdera och hantera patienters depression, (3) utbildning av care managers i kognitiv beteendeterapi, (4) möjlighet för patienter att välja behandling i samråd med klinikern och (5) utbildning av kliniker i diagnosticering av depression samt farmakologiska och psykosociala behandlingsmetoder. Behandlingen som patienterna fick kunde bestå i medicinering, kognitiv beteendeterapi, en kombination av båda eller ingen behandling. Kliniker på vårdgivare som inte deltog i interventionen (n = 207) använde sedvanliga rutiner. Efter 6 månader hade antalet patienter som blev behandlade i interventionbetingelsen rapporterat färre självskadebeteenden eller suicidförsök (6,4%) jämfört med baseline (14,2%). Patienter som blev behandlade av kliniker i kontrollgruppen rapporterade också färre självskadebeteende eller suicidförsök (9,5%) efter 6 månader, jämfört med baseline (11,6%). Skillnaden mellan betingelserna var dock inte signifikant (OR = 0.55, 95% CI: 0.23-1.34).

Collings m.fl. (2018) genomförde en klusterrandomiserad studie som utvärderade en multikomponentinsats (MISP-NZ) i Nya Zealand. Åtta av landets hälsodistrikt matchades in i fyra jämförbara par och randomiserades till att antingen få interventionen eller att fortsätta sedvanliga procedurer (kontroll). Innan interventionens implementering gjordes en utvärdering av de fyra interventionsregionernas redan pågående aktiviteter och om det fanns speciella behov eller brister i nuvarande relationer, tjänster eller samarbeten mellan olika aktörer. Utefter detta anpassades interventionens komponenter. Interventionen pågick i 25 månader, från och med 1 juni 2010 till 30 juni 2012, och bestod av fyra övergripande komponenter. Den första avsåg utbildning av relevanta yrkesgrupper (primärvårdspersonal, gatekeepers inom lokala och ideella organisationer som arbetar med psykisk ohälsa) enligt Question, Persuade, Refer (QPR), som är en internetbaserad utbildningsmodul med målet att lära ut tecken på riskfaktorer för suicid och hur man kan uppmuntra suicidala personer till hjälpsökande. Deltagandet beräknades till 47% bland primärvårdspersonal och 45% inom övriga organisationer. Den andra komponenten bestod av workshops om psykisk ohälsa som anpassades till den lokala kontexten, med de genomgående huvudtemana; generellt om suicidprevention, medvetandehöjande om psykisk ohälsa, alkohol- och drogproblematik, ångest samt stress och självskadebeteende. Dessa workshops anordnades av olika aktörer bland annat inom primärvården, ideella organisationer, fängelser, Maori-ledda organisationer (Nya Zealands urbefolkning), kyrkor och familjestödsgrupper. Målet med anordnandet av workshops uppfylldes till 34%, av de involverade organisationerna. Det hölls som del av den tredje komponenten suicidpreventiva insatser i anslutning till lokala sociala aktiviteter i interventionsområdena, med syftet att nå ut till befolkningen med information om tillgängliga resurser. Det ingick även att bedriva workshops för yrkesgrupper inom massmedia i ansvarsfull suicidrapportering, samt att ge dessa stöd i att sprida psykoedukativ information om depression och suicidprevention till allmänheten. Genom massmedia gjordes det även reklam för de workshops och lokala aktiviteter som ingick i satsningen samt att uppmärksamma om tillgängliga hjälpresurser. Den sista komponenten var distribution av tryckt material såsom affischer och broschyrer som använts i tidigare suicidpreventiva insatser. Det utarbetades dock även nya insatser för identifierade riskgrupper, där ett exempel var små kort som uppmuntrade män till att söka hjälp (med hjälp av medföljande kontaktinformation) för antingen sig själv eller en manlig vän. Mätningar av avsiktligt självskadebeteende (suicidförsök/icke-suicidalt självskadebeteende) samt suicid för respektive region gjordes för en 6-månadersperiod innan interventionens implementering och jämfördes med mätningar efter interventionen inom regionerna samt med kontrollregionerna. Självskada bedömdes utefter besök till sjukhuset som krävde inskrivning och behandling i åtminstone 48 timmar. Statistik över fullbordade suicid utgick ifrån obduktionsdata. Inga signifikanta effekter av interventionen kunde observeras vad gällde avsiktligt självskadebeteende eller suicid (som kompositmått, RR = 1.07, 95% CI: 0.82, 1.38). Studieförfattarna uttryckte i sin diskussion att engagemanget för de workshops som handlade om riktlinjer för rapportering av suicid inte fick förväntat genomslag bland aktörer inom massmedia. Involveringen i suicidpreventiva aktiviteter bland primärvårdspersonal bedömdes vara låg och den mest utmanande aspekten av implementeringen.

Nelson m.fl. (2017) inkluderade en pre-poststudie relevant för utbildning av sjukvårdspersonal. While m.fl. (2012) utvärderade effekten av en implementering av nio nyckelrekommendationer från English Suicide Prevention Strategy i Wales och England under perioden 1998 till 2006 med en observationell pre-poststudie. Rekommendationerna innefattade bland annat förbättring av vårdkedjor; borttagning av ligaturpunkter på slutenvårdsavdelningar, assertive outreach, tillgång till ett 24-timmars kristeam, patientuppföljning inom sju dagar efter utskrivning från psykiatrin, policy angående hantering av patienter som avviker från behandling, policy angående hantering av patienter med samsjuklighet i psykisk sjukdom och substansanvändning, policy om informationsdelning till aktörer inom rättsväsendet, policy för multiprofessionell granskning och informationsdelning med familjemedlemmar efter suicid samt utbildning för klinisk frontlinjepersonal i suicidriskhantering var tredje år. While m.fl. (2012) undersökte suicidfrekvensen för patienter som besökt olika vårdgivare under perioden mellan 1998 och 2006 och hur många rekommendationer som blivit implementerade under perioden. År 1998 var det genomsnittliga antalet implementerade rekommendationer 0,3 och år 2006 uppgick antalet till 7,2 för de undersökta vårdgivarna (n = 89). Under perioden begicks 50 437 suicid (som stod för 26% av Englands och Wales totala suicid under perioden) av patienter som varit i kontakt med 91 vårdgivare (varav två som inte ingick i analysen). Suicidfrekvensen (per 10 000 patientkontakter per år) minskade som mest vid implementering av 24-timmars kristeam, från 11,44 till  9,32 (p < 0.001). För multi-professionell granskning efter suicid var frekvensen 11,51 innan implementeringen jämfört med 11,39 efteråt (p < 0.001). Före policyn om hantering av patienter med samsjuklighet låg suicidfrekvensen på 10,55, och minskade till 9,61 efter implementeringen (p < 0.001). Center som hade implementerat fler rekommendationer var ass-ocierade med färre antal suicid. Suicidfrekvensen var lägre bland center som implementerade minst 7 stycken rekommendationer än de center som implementerade som mest 6 stycken. År 2006 var antalet suicid per 10 000 patienter i kontakt med vårdgivarna 11,03 (9.86 – 12,31) för center med som mest 6 rekommendationer implementerade och 9,13 (8,51 – 9,79) för de med minst 7 (p = 0.005). Övriga nyckelrekommendationer hade ingen observerad effekt på suicidtalen; borttagning av ligaturpunkter på slutenvårdsavdel-ningar (p = 0.058), assertive outreach (p = 0.048), patientuppföljning inom sju dagar efter utskrivning från psykiatrin (p = 0.163), policy angående hantering av patienter som avviker från behandling (p = 0.708), policy om informationsdelning till aktörer inom rättsväsendet (p = 0.975) och utbildning för klinisk frontlinjepersonal i suicidriskhantering var tredje år (p = 0.164).

Okolie m.fl. (2017) utvärderade interventioner som gjorts för att minska suicidalt beteende och suicidtankar i äldre populationer. En klusterrandomiserad kontrollerad studie utvärderade utbildning av primärsjukvårdspersonal (Almeida m.fl., 2012). Interventionen bestod av tre utbildningskomponenter; (1) utbildningsmaterial om hur man identifierar och hanterar depression och självskadebeteende i en äldre population, (2) praktisk övning på 20 aktiva patienter med utförlig feedback och (3) nyhetsbrev som beskriver studiens gång. Resultatet visade att patienter som blivit behandlade av personalen i interventionsgruppen över 24 månader var 10% (95% CI: 3 – 17%) mindre benägna att begå självskadehandlingar eller ha klinisk depression.

Milner m.fl. (2017) sammanställde och meta-analyserade 16 studier som utvärderade suicidpreventiva utbildningar riktade till allmänläkare, varav 12 studier rapporterade utfallsmåtten suicidförsök och fullbordade suicid. Publikationen innehåller ett antal meta-analyser, separata för olika utfallsmått och studiedesigner. Tre meta-analyser som tillsammans inkluderade tre originalstudier (Alexopoulos m.fl., 2009; Hegerl m.fl., 2006; Malakouti m.fl., 2015b), gjordes för att utvärdera utbildningars effekt på suicidförsök. Två av meta-analyserna innehöll endast en studie vardera, och den tredje meta-analysen innehöll två studier. Uppdelningen gjordes på basis av studiedesign, då hög heterogenitet påträffades (I2=75.8%).     Den första meta-analysen innehöll en studie av klusterrandomiserad kontrollerad design (Alexopoulos m.fl., 2009). Denna inkluderade 599 deltagare över 60 år som behandlades inom primärvården för depression. Patienter i interventionsgruppen fick care management där 15 utbildade care managers gav algoritmbaserade rekommendationer till läkare och hjälpte patienterna med att hålla sig till sin behandlingsplan. Kontrollgruppen fick sedvanlig vård. Studien visade ingen effekt av interventionen (RR = 0.66, 95% CI: 0.11 – 3.87; n = 1). Den andra meta-analysen innehöll en kontrollerad observationsstudie (Hegerl m.fl., 2006). Denna genomfördes i Tyskland och utbildade allmänläkare (n = 77) i diagnosticering, behandlingar och terapier (främst farmakologiska) samt hur man hanterar suicidala patienter. Interventionen bestod av 12 utbildningstillfällen under 2 år. I interventionsregionen implementerades även andra komponenter samtidigt som man inte kunnat kontrollera för i utvärder-ingen (suicidpreventiva riktlinjer till nyhetsmedia; mediakampanjer om depression; gatekeeper-workshops riktade till yrkesgrupper så som lärare, präster och primärvårdspersonal; stödgrupper till individer med suicidproblematik). Green cards (kort som erbjöd patienten direktkontakt med en specialist vid ny suicidal kris) dela-des även ut på bedömning av specialistläkare. Meta-analysen visade inte på minskade suicidförsökstal mellan interventionsområdet och kontrollområdet (RR = 1.44, 95% CI: 1.19 –1.73; n = 1). Den tredje meta-analysen innehöll två observationsstudier med för- och eftermätningar. Analysen inkluderade studien av Hegerl m.fl. (2006, beskriven ovan) samt en studie av Malakouti m.fl. (2015b) som utvärderade en intervention implementerad i distrikten Nahavand och Savojbolagh i Iran. Båda distrikten fick interventionen under 12 månader som främst innefattade olika förbättringar av vård-kedjan och utbildning av sjukvårdspersonal (hantering av depression) på olika nivåer, från generella sjukhus till ”health houses” på glesbygden. Utbildningen bestod av workshops och informationsblad. Befolkningen i distrikten screenades också löpande för dep-ression, för vidare referering till antingen vårdcentral eller akutmottagning (eftersom screeningen baserades på självrapporter och andrahandsrapporter via familjemedlemmar, som inte var ano-nyma, är det oklart hur effektiv metoden kan ha varit). Meta-analy-sen som innefattade både studien av Hegerl m.fl. (2006) och Malakouti m.fl. (2015b) (båda distrikten) visade inte på någon effekt av interventionerna vad gällde suicidförsök (RR = 0.93, 95% CI: 0.74-1.19; n = 2). En till uppsättning meta-analyser gjordes för att utvärdera utbildningars möjlighet att förebygga fullbordade suicid, och inkluderade totalt 10 originalstudier (Alexopoulos m.fl., 2009; Hegerl m.fl., 2006; Malakouti m.fl., 2015b; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015a; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Szanto m.fl., 2007; Henriksson & Isacsson 2006; Rutz m.fl., 1992). Separata analyser uppdelat på studiedesigner tillämpades. Den första analysen inkluderade endast studien av Alexopoulos m.fl., (2009, som beskrivits ovan), som var den enda studien med klusterrandomiserad kontrollerad design som mätte utfallet suicid. Ingen effekt av utbildning av sjukvårdspersonal kunde observeras (RR = 1.07, 95% CI: 0.79-1.45; n = 1). Den andra meta-analysen inkluderade sex observationsstudier som jämförde geografiska interventionsområden med kontrollområden (Hegerl m.fl., 2006; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015a; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Szanto m.fl., 2007). Studien av Hegerl m.fl. (2006) har beskrivits i mer detalj ovan. Dock bör det poängteras att studiens effekt i meta-analysen baserats på ett mått som innefattar både suicid och suicidförsök i kombination, då originalstudien inte angav ett separat utfall för suicid. Hübner-Liebermann m.fl. (2010) utvärderade en suicidpreventiv insats på fyra nivåer i staden Regensburg, Tyskland. Studien analyserade suicidtalen i interventions-regionen, två kontrollregioner samt hela Tyskland fem år innan interventionen (1998-2002) och fem år efter interventionen (2003-2007). Interventionen var en multikomponentinsats som bland annat innehöll (1) förbättring av samarbetet mellan allmänläkare, samt utbildning i depressionsscreening med medföljande material, (2) en bred utbildningskampanj (affischer, flygblad, brosch-yrer, videomedia, föreläsningar och bioreklam) om depression riktad till den allmänna befolkningen, (3) utbildning av gatekeepers och riktlinjer till regionala pressen samt (4) bildande av självhjälpsgrupper och utdelning flygblad med information om vart man kan vända sig vid kris. Studien av Malakouti m.fl. (2015a) utvärderade en insats liknande den av Malakouti m.fl. (2015b), med skillnaden att man jämförde de iranska städerna Khorramabad (intervention) och Khoohdasht (kontroll). Interventionen pågick under 12 månader och innefattade främst olika förbättringar av vårdkedjan och utbildningsinsatser riktade till sjukvårdspersonal (hantering av depression och suicidalitet). 

Utbildningen bestod av en utbildningspärm med broschyrer, en utbildningsmanual, protokoll för farmakologiska behandlingar och hantering av deprimerade patienter. Depressionscreening av befolkningen genomfördes löpande i distrikten för vidare referering till antingen vårdcentral eller akutmottagning. Oyama m.fl. (2006) genomförde en flerstegsintervention i staden Matsudai, på glesbydgen Japan. Insatsen var riktad mot den äldre populationen (65+ år) och innehöll följande steg; (1) universell depressionsscreening, (2) diagnosticering av depression baserat på det första steget, och (3) remittering till primärvård. Vid behov kunde allmänläkare konsultera en specialistläkare inom psykiatri. Interventionen pågick under 10 år. Suicidtalen före (1978-1987) och efter (1988-1997) interventionen jämfördes med en närliggande stad som inte fick interventionen. Roskar m.fl. (2010) utvärderade utbildningar i depression och suicid riktade till läkare (n = 82) i Savinjska-regionen, Slovenien. Utbildningen var totalt 4 timmar lång och inleddes med två föreläsningar som förmedlade teoretisk information om suicid och depression samt praktiska riktlinjer för behandling. Vidare hölls det workshops med rollspel där deltagarna kunde träna på diagnosticering, hur man uppmuntrar till behandling, upptäckt av och samtalande om suicidtankar, bild-andet av en ”anti-suicidal överenskommelse” (att patienten lovar att inte ta sitt liv) samt upprättande av en uppföljningsplan. 

Effekten jämfördes med kontrollregionen Podravska. Szanto m.fl. (2007) undersökte effekten av årliga utbildningsinsatser för sjukvårds-personal i Ungern. Interventionen genomfördes i regionen Kiskunhalas och riktades mot läkare, sjuksköterskor, psykiatriker och psykologer. Kontrollregionen, som hade liknande suicidtal men inte var geografiskt angränsande till interventionsregionen, var Kiskunfelegyhaza. Den årliga utbildningen inleddes med en föreläsning och följdes upp med interaktiva frågestunder om fall där en patient tagit sitt liv. 

Tre gånger per år i fem år bjöds även sjukvårds-personalen in till en föreläsning om suicidprevention. Utöver utbildningen blev läkarna uppmuntrade till att använda screeningverktyg för depression och gavs möjligheten att ringa en lokal psykiatriker vid behov av behandlingskonsultation. Det startades även upp en depressionsklinik som patienter kunde remitteras till under studieperioden. Billigare antidepressiva läkemedel tillgäng-liggjordes också i samband med interventionen. Meta-analysen baserat på samtliga 6 studier (Hegerl m.fl., 2006; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015a; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Szanto m.fl., 2007) visade inte på någon effekt av utbildning (RR = 1.26, 95% CI: 0.58-2.74; n = 6). Den sista meta-analysen inkluderade 7 observationsstudier med pre-post-design (Henriksson & Isacsson 2006; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015b; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Rutz m.fl., 1992; Szanto m.fl., 2007). Fem av dessa studier har beskrivits ovan (Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015b; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Szanto m.fl., 2007). Rutz m.fl. (1992) undersökte effekten av en utbildning riktad till allmänläkare på Gotland. Utbildningen hölls mellan 1983 och 1984. Utbildningen innefattade föreläsningar, skriftligt material och diskussioner kring fallbeskrivningar, och behandlade följande teman: klassifikation och symptom, etiologi, patogenes, akutbehandlingar, preventiva behandlingar, suicidalitet, psykosociala bakgrundsfaktorer, psykoterapi och depressiva störningar bland äldre, barn och ungdomar samt i familjemiljö. I effektutvärderingen jämfördes suicidtalet under år 1982 (förmätning) och respektive 1985 (tre år efter att programmet påbörjats) samt 1988 (fyra år efter programmets av-slut). Henriksson & Isacsson (2006) undersökte effekten av utbildning riktad till läkare i Jämtlands län under 1995-2002. 

Utbildningen bestod av ett två-dagarsseminarium per år i två år, med möjlighet till fortsättning. Under seminarierna hölls föreläsningar av lokala psykiatriker samt nationella experter, och man visade videopresentationer om ämnet depression, sorg, suicidtankar och suicidriskbedömning. Deltagarna fick även diskutera fallbeskrivningar i små grupper. Meta-analysen som baserades på samtliga 7 studier (Henriksson & Isacsson 2006; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015b; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Rutz m.fl., 1992; Szanto m.fl., 2007) indikerade signifikant reducerade suicidtal till följd av insatserna (RR = 0.78, 95% CI: 0.62-0.97; n = 7). Det ska dock tilläggas att det är oklart hur mycket av denna effekt som kan attribueras själva utbildningarna, eftersom analysen innehöll studier av multikomponentinsatser. Två studier (Zonda & Lester, 2007; Morriss m.fl., 2005) ingick inte i meta-analyserna på grund av att nödvändig data inte kunde extraheras. Dock var studierna relevanta för kapitlet och sammanfattades narrativt. Zonda och Lester (2007) replikerade Gotlandsstudien (Rutz m.fl., 1992) i Budapest. Allmänläkare (n = 27) i interventionsdistriktet utbildades, under deras pågående doktorandutbildning, i diagnosticering och hantering av depressiva störningar och panikstörningar. Det hölls fyra tillfällen under första halvan av 1998. Utbildningen innehöll interaktiva presentationer med riktiga case, föreläsningar och utdelning av utbildningsmaterial (inkluderat DSM-IV med diagnoskriterier för depressiva störningar och panikstörningar). Interventionsdistriktet hade 66 000 invånare. Kontrolldistriktet var angränsande till interventionsdistriktet och hade 82 000 invånare. 

Suicidtalen i interventionsdistriktet var statistiskt densamma år 1998 och 1999 (20,8 jämfört med 21,0). Antalet suicid ökade till 33,2 under 2000. I kontrolldistriktet minskade suiciden signifikant mellan 1998 till 1999 (från 27,3 till 19,1) men ökade igen år 2000 (31,4). Dock framgår det inte av originalstudien om ökningen av suicid i båda distrikten mellan 1999 och 2000 var signifikant eller inte. I studien av Morriss m.fl. (2005) utbildades primärvårdspersonal (n = 95), akutvårdspers-onal (n = 21) och psykiatrivårdspersonal (n = 51) i området South Lancashire (310 000 invånare), England. Utbildningen tog totalt mellan 4-8 timmar och gavs under 1997. Andelen av personal som deltog vid alla utbildningstillfällena var 69%. Innehållet fokuserade på; (1) bedömning av suicidrisk, mentala tillstånd och psykosociala problem, (2) klinisk hantering av suicidrisk, (3), klinisk hantering av emotionella kriser genom ”problemlösning”, och (4) prevention av framtida kriser (endast för psykiatrivårdspersonal). Ämnena bearbetades genom presentationer (muntligt och video), diskussioner, rollspel med feedback samt informationsbroschyrer (Appleby m.fl., 2000). Suicidtalen för perioden 1994-1996 (innan interventionen 1997) var 8,9 (per 100 000, 82 suicid) och minskade icke-signifikant till 8,6 (per 100 000, 81 suicid) under perioden 1998-2000 (p = 0.78, Morriss m.fl., 2005).

Torok m.fl. (2017) sammanställde resultaten från 13 originalstudier om olika suicidpreventiva mediakampanjer, varav en var relevant för utbildning av sjukvårdspersonal. Székely m.fl. (2013) utvärderade en suicidpreventiv multikomponentsatsning (European Alliance Against Depression) i Ungern som omfattade aktiviteter på fyra nivåer; mediakampanjer (flygblad och affischer), utbildning av sjukvårdspersonal, utbildning av gatekeepers, och green cards till patienter på den lokala psykiatrikliniken. Efter lansering av sats-ningen minskade antalet suicid med 56,1% det första året, 51,4% det andra året, 60,1% det tredje året (p = 0.015; d = 8.30).

Fördjupning Nivå 2
Utbildning av sjukvårdspersonal

Slutsats

De studier som dokumenterats av Mann m.fl. (2005) och Zalsman m.fl. (2016) bedömdes av respektive författare ha stark evidens, men forskningen som identifierats i den aktuella litteraturöversikten visar på mer inkonsekvent stöd (5 sammanställningar innehållandes totalt 15 originalstudier, samt en enskild studie). Av de tre randomiserade kontrollerade studier som beskrivits ovan (Asarnow m.fl., 2005; Almeida m.fl., 2012 Alexopoulos m.fl., 2009) har endast en genererat positiva resultat (Almeida m.fl., 2012), och det ska tilläggas att denna studie fokuserade på en äldre population. Vidare har majoriteten av meta-analyserna utförda av Milner m.fl. (2017) indikerat att insatserna inte haft effekt, exempelvis ett antal kontrollerade observationsstudier (Hegerl m.fl., 2006; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015a; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Szanto m.fl., 2007), och endast studier av sämre kvalitet (observationsstudier med pre-post-design) indikerade positiva effekter (Henriksson & Isacsson 2006; Hübner-Liebermann m.fl., 2010; Malakouti m.fl., 2015b; Oyama m.fl., 2006; Roskar m.fl., 2010; Rutz m.fl., 1992; Szanto m.fl., 2007). En kvasiexperimentell studie av Székely m.fl. (2013) visade på kraftiga minskningar av suicid i Ungern. 

Likt många andra insatser som innehåller utbildning av kliniker hade denna flera andra komponenter (bland annat utbildning av gatekeepers, lansering av mediekampanjer, green cards till patienter på den lokala psykiatrivården). En insats gjord i Nya Zealand (Collings m.fl., 2018) med liknande sammansättning av kompletterande komponenter genererade däremot inga effekter. Studieförfattarna uttryckte i sin diskussion att engagemanget från sjukvårdspersonalen att bedriva suicidpreventiva aktiviteter hade varit särskilt utmanande under interventionsperioden. Evidensen bedöms vara måttlig. Fler studier behövs för att utvärdera insatsens effektivitet, då helst i svensk vårdkontext.t