OM SUICID

______________

OM SUICID INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Trender för suicid och suicidförsök

Ungefär 1500 personer, 15 år och äldre, tar sina liv varje år i Sverige, och cirka 8000 slutenvårdas för självmordsförsök eller självskador. Det genomsnittliga antalet självmord under tioårs-perioden 2009-2018 var 1518 per år, vilket motsvarar 18,9 per 100 000 invånare. Av dessa var cirka 70 procent män. Under samma tioårsperiod var det genomsnittliga antalet självmordsförsök och självskador i slutenvård 8353, vilket motsvarar 103,7 per 100 000 invånare. Av dessa var 59% kvinnor.

Den nationella statistiken visar att suicidtalen minskar i den totala befolkningen, men minskningen har stagnerat sedan 2000-talet. Idag minskar självmordstalet i befolkningen med ca 0,4 procent per år.  Emellertid finns en ökande suicidtrend bland unga personer (15-24 år), där suicidtalet ökade med 0,9 procent varje år mellan åren 1994-2018. Självmord är den vanligaste dödsorsaken i dessa åldrar. 

Ta del av mer självmordsstatistik via Nationellt Centrum för Suicidforskning och Preventions hemsida (länk)

Orsaker till suicidhandlingar

Suicidhandlingar är den yttersta konsekvensen av ett stort lidande. Lidandet kan ha orsakats av att man drabbats av svår sjukdom (såväl psykisk som fysisk) eller av olika trauman och stressfyllda livshändelser. En betydande andel av dem som försökt ta sina liv har i olika studier konstaterats lida av depression, ångesttillstånd, schizofreni eller andra psykiska problem (Nock m.fl., 2009; Nock, Hwang, Sampson, & Kessler, 2010). Somatiska tillstånd som för med sig ett betydande lidande som kan resultera i suicidhandlingar är till exempel diabetes (Butwicka m.fl, 2015; Pompili m.fl., 2014), maligna tumörsjukdomar (Hem m.fl., 2004; Vyssoki m.fl., 2015) och kronisk smärta (Tang & Crane, 2006). Konflikter i familjen (Kazan m.fl., 2016), erfarenheter av mobbning (Holt m.fl., 2015), arbetslöshet (Milner m.fl., 2013) och ekonomiska svårigheter (Frasquilho m.fl., 2016), nedsatt beslutsfattande (Hadlaczky m.fl., 2018), liksom ett stort antal olika riskbeteenden eller stressande livshändelser (Liu & Miller, 2014; Carli m.fl., 2014) är exempel på tillstånd som också kan leda till att en person inte längre upplever att livet är värt att leva.

Att vara suicidnära behöver i sig inte innebära att man genomför en suicidhandling även om risken finns. Svårigheten är att det på ett tillförlitligt sätt inte går att skilja dem som kommer att ta sitt liv från dem som inte kommer att göra det (Belsher m.fl., 2019; Large m.fl., 2016). Till exempel är många suicidhandlingar impulsiva och utförs i anslutning till en drabbande livshändelse som utlöser en akut kris och det kan ibland vara svårt för utomstående att inse vilken effekt händelsen har och vilka konsekvenser den kan få.

Konsekvenser av suicidhandlingar​

Suicidproblematik innebär inte enbart ett lidande för den suicidnära personen utan också för dennes familj, vänner och andra närstående. Att leva under hotet av suicid är extremt stressande och sorgen efter ett suicid är oftast mer traumatisk och av annan karaktär än efter dödsfall på grund av sjukdom eller olyckor (Scocco, Preti, Totaro, Corrigan, Castriotta, The SOPROXI Team, 2019; Larsson Omerov, 2014; Spillane, Matvienko-Sikar, Larkin, Corcoran, Arensman, 2018). Sorgen kompliceras av de närståendes känsla av skam och skuld och de tabun när det gäller suicid som finns i samhället (NASP 2002a, NASP 2002b; Spillane m.fl., 2018). Av ett suicidförsök följer det ofta negativa psykologiska (trauman), somatiska (fysiska skador) och i vissa fall neurologiska konsekvenser för individen som kan vara mer eller mindre bestående. Utöver detta medför suicidförsök ökade kostnader och större belastning för vårdsystemet. Ett suicidförsök som behöver behandlas inom vården beräknas uppgå till en kostnad av 314 377 kr (475 966 960 kronor per år för samtliga suicidförsök baserat på antalet suicidförsök i Stockholms län år 2017) för vården inklusive individens tid för rehabilitering och förlust av inkomst bland annat (Wellander, 2017).

Att förebygga suicid

Ett sätt att förebygga suicid är att försöka minska lidandet genom att behandla de sjukdomar som är orsaken. I detta arbete är hälso- och sjukvården den viktigaste arenan och ett stort ansvar för det suicidförebyggande arbetet vilar på den psykiatriska vården. Men bakom suicidhandlingar finns en komplex problematik och ett brett spektrum av riskfaktorer samtidigt som det saknas såväl tillförlitliga metoder för att kunna predicera framtida suicid som evidensbaserade psykiatriska behandlingar mot suicidalitet. 

Problemet suicid kräver därför en bredare preventiv ansats och insatser utanför hälso- och sjukvården måste följaktligen inkluderas i större utsträckning än hittills. Eftersom suicid inte är enbart en konsekvens av psykisk sjukdom, krävs det insatser som förebygger även andra orsaker till lidande (t.ex. mobbning eller ensamhet) eller som dämpar lidandets effekt på suicidalitet, t.ex. genom att stärka individen innan lidandet inträffar eller medan det pågår (WHO, 2014). Det är också viktigt att fokusera på den existentiella aspekten och att förstärka samhällets resurser att fånga upp och stärka de drabbade.

Ett generellt konstaterande utifrån den granskade vetenskapliga litteraturen är att suicidpreventiva insatser som består av flera olika komponenter, d.v.s. olika insatser på olika nivåer, har större chans att nå resultat. Detta förutsätter förstås att åtminstone en av komponenterna är effektiv, eller att det finns synergistiska effekter mellan komponenterna och därför producerar större effekter än varje enskild insats för sig. Den granskade forskningen indikerar således att det mest effektiva sättet att förebygga suicid är att implementera flera simultana åtgärder på flera nivåer samtidigt

Att utvärdera en suicidpreventiv handlingsplan

Suicidpreventiva insatser bör utvärderas för att försäkra att resursanvändningen faktiskt bidrar till bättre hälsa. En mängd olika tillvägagångssätt för utvärdering finns beskrivna i den forskning som utgör det vetenskapliga underlaget för detta dokument. Emellertid är det en komplex uppgift att utvärdera huruvida en suicidpreventiv handlingsplan har varit framgångsrik, exempelvis lyckats bidra till minskade självmordstal eller självmordsförsökstal. En bredare och mer komplex implementering innebär visserligen en större chans till goda effekter, men också större svårigheter att utvärdera. Om man exempelvis har implementerat ett flertal olika insatser samtidigt så kan det vara svårt att veta vilken komponent i handlingsplanen som bidragit till effekten, eller vilka som över huvud taget har implementerats (och i så fall till vilken utsträckning).

Ett annat utvärderingsproblem gäller själva målsättningen – alltså att hur stor suicidminskning en handlingsplan bör leda till för att kunna sägas vara framgångsrik. Specifika målsättningar kan vara problematiska, exempelvis ”en tioprocentig minskning i hela befolkningen över en femårsperiod” respektive ”en trend som åtminstone minskar kraftigare efter implementering av handlings-planen än fem år innan”. Förutom att de är godtyckliga respektive vaga, så ökar de risken för att man felaktigt drar slutsatsen att handlingsplanen varit verkanslös om målet inte uppnås (ett så kallat typ-2-fel).  Detta eftersom det är svårt att skilja en utebliven minskning efter faktisk implementering från en potentiell ökning ifall man inte hade gjort någonting. I forskningssammanhang löser man ofta detta problem genom att jämföra implementerings-gruppen med en kontrollgrupp, och allra helst allokeras individer till respektive grupp genom randomisering. Detta är svårare att göra när en handlingsplan implementeras brett (exempelvis i ett helt län), eftersom det kan vara svårt att veta vad som definierar en lämplig kontrollgrupp (exempelvis om grannlänet redan har implementerat liknande åtgärder och vad detta haft för effekt). 

Vidare är det många gånger omöjligt att randomisera invånare till att ta del av insatser, eftersom de oftast ges till hela befolkningen (regionen eller gruppen) samtidigt. Medan uppföljningen av suicidtrender rekommenderas (och är underförstådda) bör även mer specifika indikatorer för varje insats användas. Detta kan exempelvis innebära att man mäter förändringar inom specifika grupper som man tror att insatsen påverkar mest, eller mäter utfall som man tror samvarierar med suicid. Om man exempelvis genomför en utbildningsinsats riktad till allmänläkare, så kan relevanta indikatorer utgöras av personalens förändrade kunskaper, antal remisser till psykiatrin, patientenkäter, eller självmordsförsökstalet hos den grupp som har mest kontakt med den utbildade personalen. Om man parallellt implementerar en utbildningsinsats riktad till allmänbefolkningen som man tror kommer leda till att fler personer söker vård, så bör man beakta att även detta kan påverka nyss nämnda indikatorer. Ju fler och ju mer specifika indikatorer som man lyckas mäta i en utvärdering av en suicidpreventiv handlingsplan, desto bättre.

Skyddsfaktorer


Skyddsfaktorer

• Personlighetsdrag: utåtriktad, varm/vänlig, ängslig, optimistisk
• Hög problemlösningsförmåga
• Högt självförtroende, hög självkänsla
• Tillgång till natur (t.ex. träd, parker mm.)
• Hög copingförmåga
• Meningsfullt liv/känsla av sammanhang (t.ex. ha personliga relationer, partner, vara förälder, ha en karriär, känna egenmakt mm.)
• Starka moraliska eller religiösa invändningar mot suicid
• Tryggt anknytningsmönster till viktiga personer (vårdnadshavare/partner)
• Aktivt föräldraskap (skyddsfaktor för barnet)
• God skol-/arbetsmiljö

Riskfaktorer


Kliniska (vårdrelaterade) faktorer

• Tidigare suicidförsök
• Beroendesjukdom
• Somatisk sjukdom (t.ex.cancer, epilepsi, diabetes, KOL, smärttillstånd)
• Psykiatrisk sjukdom (alla, men t.ex. psykossjukdom, bipolaritet, personlighetssyndrom)
• Samsjuklighet (av alla slag)
• Funktionsnedsättning (t.ex. autism)
• Hinder för vårdsökande (t.ex. på grund av stigma, distans, oförmåga)
• Dålig följsamhet till vård/behandling
• Ärftlighet för suicid (samt för alla ovan listade sjukdomar)


Icke-kliniska faktorer

• Hög ålder
• Manligt kön
• HBTQ+
• Ursprung från vissa minoritetsgrupper
• Ursprung från länder som har höga suicidtal (Ungern, Ryssland, baltiska länder m.fl.)
• Anhörig eller närstående till person som har suiciderat/gjort suicidförsök, eller exponering för suicid på annat sätt
• Personlighetsdrag: introversion, hopplöshet, aversion mot förluster, impulsivitet, aggression, ängslighet
• Dålig problemlösningsförmåga
• Förlust (jobb/dödsfall/brutna relationer/pengar etc.), sorg, ofrivillig ensamhet, abort
• Socioekonomisk status (fattigdom/låg utbildningsnivå/arbetslöshet)
• Social isolering/ensamhet
• Erfarenhet av krig/väpnad konflikt/katastrof
• Migration/Asylprocess (stressorer i samband med acklimatisering men också erfarenhet av krig/vapenkonflikt/katastrof)
• Diskriminering/kränkande särbehandling/trauma/våld/sexuella övergrepp/våld i nära relationer
• Dålig sömn (subklinisk nivå)
• Intoxikationsinriktad alkoholkonsumtion (som t.ex. vid nyårsfirande)
• Existentiell ångest