Vetenskapligt underlag för BCI - Brief contact intervention (via telefon)
Totalt 26 studier och metaanalyser utvärderade kontaktbaserade, telefonbaserade eller distansbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök, självskada, självförgiftning eller annan akut suicidrisk. En central komponent i flera av insatserna var uppföljande telefonsamtal, antingen som fristående telefonintervention, som del av brief contact interventions (BCI), eller som en komponent i mer strukturerade program såsom AlgoS, VigilanS, ED-SAFE och Caring Contacts.
Sammantaget är resultaten blandade. Flera enskilda studier och vissa metaanalyser visade minskad risk för upprepade suicidförsök, längre tid till nytt suicidförsök, färre upprepade episoder eller lägre risk för suicidrelaterade utfall. Andra studier fann däremot inga signifikanta effekter på upprepade suicidförsök, suicid eller andra suicidrelaterade utfall, och i vissa fall sågs endast effekter i subgrupper eller i justerade analyser. Det finns också indikationer på att effekterna kan vara starkare vid tidig och aktiv uppföljning, längre eller mer strukturerade insatser, högre täckningsgrad i implementerade program och insatser som kombinerar kontakt med riskbedömning, säkerhetsplanering eller vårdlänkning.
Vad innebär insatsen?
Patienten får efter utskrivning för självskada eller suicidförsök uppföljande telefonsamtal under tre månader och oftast upp till ett år. Antalet samtal varierar vanligtvis mellan tre och tio. Kontakten är oftast tätare nära inpå utskrivning och minskar successivt över tid. Samtalen är ofta korta, omkring tio minuter, men kan pågå i upp till en halvtimme. Syftet är att upprätthålla kontakt med patienten, förmedla omtanke och erbjuda mellanmänskligt stöd under en period med förhöjd suicidrisk. Under samtalen görs vanligtvis en bedömning av patientens välbefinnande och aktuella suicidrisk, samtidigt som säkerhetsplaner och evidensbaserade copingstrategier följs upp och förstärks. Samtalen kan även innehålla information om krisstöd och uppmuntra patienten att söka ytterligare hjälp vid behov. I vissa studier genomförs uppföljningen av personal som tidigare träffat patienten inom vården, medan andra använder särskilt utbildad personal eller volontärer.
Översikt av studier
Totalt 26 studier och metaanalyser har utvärderat kontaktbaserade, telefonbaserade eller distansbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök, självskada, självförgiftning eller annan akut suicidrisk. Studierna omfattade både vuxna, ungdomar, personer som vårdats på akutmottagning eller i psykiatrisk heldygnsvård, militär personal och bredare kliniska populationer, och utvärderade främst upprepade suicidförsök, självskada, suicidalt beteende, suicid och vårdkontakt efter utskrivning.
Resultaten var blandade. Flera enskilda studier visade positiva effekter på upprepade suicidförsök eller suicidalt beteende. Kontaktbaserad uppföljning med telefoninslag var associerad med lägre andel nya suicidförsök (Cebrià m.fl., 2013, Exbrayat m.fl., 2017, Malakouti m.fl.,2022), längre tid till nytt suicidförsök (Cebrià m.fl., 2013; Malakouti m.fl.,2022), färre totala suicidförsök eller lägre risk för suicidförsök i justerade analyser (Miller m.fl., 2017), lägre förekomst av suicidalt beteende efter utskrivning bland ungdomar (Rengasamy & Sparks, 2019), samt lägre risk för nytt suicidförsök eller suicidrelaterad död och färre upprepade suicidförsök i en nationell registerstudie av VigilanS, där telefonuppföljning ingick som en del av det strukturerade uppföljningsprogrammet (Gallien m.fl., 2025). Fossi Djembi m.fl. (2020) fann dessutom att högre täckningsgrad för VigilanS på centernivå var associerad med större minskning av suicidförsök, men analysen byggde på aggregerade data och kunde inte justeras för patientnivåfaktorer. Även vissa analyser av mer specifika insatsformer visade positiva resultat, exempelvis Messiah m.fl. (2019), där kriskort var associerat med lägre risk för nytt suicidförsök bland personer med ett första suicidförsök, medan telefonuppföljning för personer med tidigare suicidförsök inte visade motsvarande signifikanta effekt, samt Skopp m.fl. (2023), där Caring Contacts var associerat med lägre risk för suicidförsök vid 1 års uppföljning.
Samtidigt fann flera studier inga signifikanta effekter på upprepade suicidförsök eller suicidrelaterade utfall. Cedereke m.fl. (2002), Gabilondo m.fl. (2020), Greenfield m.fl. (2002), Mousavi m.fl. (2014), Vaiva m.fl. (2006), Vaiva m.fl. (2018) och Wei m.fl. (2013) rapporterade inga statistiskt säkerställda skillnader i upprepade suicidförsök i huvud- eller intention-to-treat-analyser, även om vissa studier visade positiva tendenser eller effekter i subgrupper. Detta gällde även flera studier där telefonkontakt var den huvudsakliga insatsen, vilket tyder på att enbart telefonsamtal inte alltid är tillräckligt för att påverka upprepade suicidförsök. Kapur m.fl. (2013) fann att upprepad självskada var vanligare i interventionsgruppen, men studien var liten och utformad som pilotstudie. Vid längre uppföljning var resultaten inte alltid bestående; exempelvis kvarstod inte effekten i Cebrià m.fl. (2015) vid femårsuppföljning.
Metaanalyserna gav delvis stöd för kontaktbaserade uppföljningsinsatser, men resultaten varierade beroende på interventionstyp, uppföljningstid och utfallsmått. Azizi m.fl. (2023), Hu m.fl. (2024) och Inagaki m.fl. (2015) fann att BCI eller aktiv kontakt och uppföljning var associerat med lägre risk för upprepade suicidförsök, framför allt vid kortare uppföljning. Dessa interventioner omfattade ofta telefonkontakt, men också andra kontaktformer, vilket gör det svårt att isolera effekten av telefonsamtal som enskild komponent. Milner m.fl. (2015) fann ingen signifikant effekt på ny självskada eller nytt suicidförsök, men färre upprepade episoder per person. Noh m.fl. (2016) fann inte stöd för att telefonuppföljning minskade upprepade suicidförsök eller suicid, medan Meerwijk m.fl. (2016) fann att aktiv uppföljningskontakt var den enda indirekta interventionstypen med signifikant effekt både direkt efter behandling och vid längre uppföljning. Riblet m.fl. (2017) rapporterade att WHO:s BIC var den enda interventionen med signifikant lägre suiciddödlighet i deras analys. Schmeckenbecher m.fl. (2022) fann i en multilevel-metaanalys att distansbaserade suicidpreventiva interventioner hade en liten men signifikant effekt på suicidtankar och suicidalt beteende sammantaget, men effekten var större för suicidtankar och planer än för suicidalt beteende, inklusive självskada, suicidförsök och suicid.
Sammantaget visar studierna att kontaktbaserade och distansbaserade uppföljningsinsatser efter suicidförsök eller akut suicidrisk i flera fall är associerade med minskade suicidförsök, färre upprepade episoder eller förbättrad kvarhållning i uppföljning, men resultaten är inte entydiga.
Gå till den detaljerade översikten av alla studier
Delfipanelens bedömning
Insatsen uppskattas att ha en måttlig potential att förebygga suicid i Sverige. Denna uppskattning bedöms som ganska säker eftersom det vetenskapliga underlaget är både stort och av god kvalitet. Effekten tycks vara starkast tidigt i insatsen och kan minska över tid, där både mängd och tajming av kontakter påverkar utfallet. Studierna är utförda i europeiska vårdkontexter vilket talar för god överförbarhet till Sverige, även om variationer i upplägg och intensitet kan påverka resultaten i praktiken. Insatsen bedöms vara genomförbar och skalbar, eftersom den löpande samtalsverksamhet som behövs inte kräver lika specialiserad kompetens som vissa andra metoder.